Sagan om Tilly

För att vinna måste man spela sina kort rätt.
I verkliga livet också.

Man spelar flera händer.

Familj
Yrke
Ekonomi
Sociala relationer

Men vad spelar man om - egentligen?
När man har spelat sina kort rätt,
är det när man vunnit killen,
har miljonerna på bankkontot,
byggt upp en familj,
och har mycket folk runtomkring sig?
Det måste ju betyda, att man har spelat färdigt där?

Men spelet fortsätter. Tills dagen du dör.
Vinsten är inget konkret.
Hade du velat vinna killen/tjejen, om det var genom skamknep?
Hade du velat ha pengarna, om du fick dom genom att trampa på andra?
Hade du velat ha en familj, som inte var lycklig?
Hade du velat ha mycket folk runtomkring dig, om dom var med dig av fel skäl?

Att spela sina kort rätt, är att leva vad man själv anser är "rätt".
Behandla människor med kärlek och respekt.
Hjälpa folk runtomkring dig.
Vara en bra medmänniska.
Gå upp i karriärstegen, med dina egna idéer.

Det har vart mycket snack på sista tiden om att
"man måste tänka på sig själv!"
"egen-tid"
"vad vill Du?"
Vi är flockdjur.
Ska man tänka hela tiden
"vad vill Jag?", kommer man bli väldigt ensam.



Vi är flera miljader människor på den här planeten,
alla spelar flera roller genom livet.
Mamma/pappa
Kollega
Son/dotter
Partner
Vän
Klasskamrat
Kompis
Mormor/morfar
Farmor/farfar
Mfl


Det finns många brister i systemet.
Normen är inte till för alla.
Men vi är ett nätverk,
vi behöver varandra.
Alla spelar sin roll, och om någon
försvinner, dör eller liknande,
behöver vi varandra för att hitta en lösning.
Fylla platsen igen,
gå vidare med förändringen att någon saknas.

Ingen vill vara ensam.
Ingen ska behöva vara ensam!
Men för att fungera i flocken krävs det att kunna sätta sig själv och sina egna behov åt sidan en stund.
Hitta en balans!
"Man kan inte bara leva för andra, man måste leva för sig själv också."
Men dom man lever för, är inte dom en del av en själv?
Är inte deras lycka ens egen?

Det finns egentligen bara ett sätt att leva på.
Det är mänskligt att fela, vi alla gör det.
Man kan inte vara alla till lags jämt,
och man kommer göra människor runtomkring en besvikna
ett antal gånger under sin livstid.

Och det är lugnt, så länge man inte gör sig själv besviken.
För vad jag har insett, är att det största sveket är när man sviker sig själv.
Man har psinciper, åsikter och synpunkter på saker och ting.

Man måste leva som man lär, att vara en hycklare gör att man börjar undra:
"vem är jag?"


Istället för att ställa sig den frågan, tycker jag man borde vända på det och fråga sig själv:
"vem vill jag vara?"
Och sedan kämpa för att bli den personen.

Sen har man ju både bra och dåliga sidor, det har vi alla.
Viktigt är att kunna ta kritik.
"Fan vad du klagar på alla!", fick jag höra en gång.
Jag blev vansinnig!
Sådan är INTE jag!
Men så började jag tänka, och kom på mig själv.
Varje gång jag kollar på tvprogram eller en film så kritiserar jag i stort sett ALLT.
Utseende, effekter, skådespeleri, ja allt.
Detta är alltså en av mina dåliga sidor, men när man är medveten kan man göra någonting åt det.
Om man bara avfärdar all kritik och anser det vara skitsnack,
kommer man aldrig kunna börja jobba med sig själv.

Något att tänka på.


Och en sak till! När man blir arg får man adrenalin.
Vilket gör en väldigt handlingskraftig,
varför inte vända det till något bra och få massa saker
gjort av ruset?