Sagan om Tilly

Jag sitter nu här och har kollat igenom bilder,
och kom och tänka på då.
Och hur allt som var bra kom på tanken.
Det mesta var ju skit kan man ju känna.
men nu när man inte är mitt inne i smeten
med alla sårade känslor i kroppen har jag
utan ansträngning kommit fram till allt det som vi hade som var bra.
Och då menar jag det avslappnade.
Det "spelar ingen roll vad vi har på oss eller hur fan vi ser ut vem bryr sig" avslappnade.
Och det att man inte behövde tänka sig för innan man pratade.
Och att man kände sig vacker och älskad.
På kvällarna även förstådd.
Kvällarna var våra.
Nästan alltid, förutom en period,
Var kvällarna perfektionen.
Helt enkelt dem som gjorde det värt allt besvär.
Vi var helt enkelt ett vi. Ett lag. Det som alla letar efter.




Känns väldigt annorlunda att inte höra av dig,
trots att jag hämtade mina saker hos dig.
Vet inte om jag vill att du skulle hört av dig,
vet inte ens om jag hade svarat.

Tankarna på dig försvinner nog förmodligen längre fram,
har väl kommit till det stadiet då jag
bara känner att jag vill komma över och förlåta allting
så man verkligen kan gå vidare.



Jag är verkligen ledsen för allt jag har gjort och sagt som har sårat dig.
Och jag är verkligen ledsen att du kom för sent.
Du kommer alltid finnas i mitt hjärta.